ARTIST’S STATEMENT

Måleriets bilder har en förmåga att fortsätta att vecklas ut i betraktarens medvetande. I mitt måleri öppnar jag ett rum för blicken och fantasin. Jag orkestrerar färgen till intensiteter, platser där något hettar till.

Jag befinner mig i en historisk situation där tron på avantgardets frälsning dunstat bort. Måleriet kan inte längre göra anspråk på att leda någon utveckling. Det samsas med andra medier. Men för den som väljer måleriet finns en rik tradition och historia att förhålla sig till och gå i dialog med. Jag försöker inte omkullkasta måleritraditionen, utan förvalta den och utifrån mina förutsättningar lägga till något.

Teckningen är det medium jag prövar bildidéer i. Jag tecknar helst i tusch. Tuschet är på samma gång lättarbetat och definitivt. I oljemåleriet kan jag arbeta om och måla över. När jag tecknar är varje penselstreck är oåterkalleligt. Tuschteckningen kräver en total koncentration och närvaro. Men dess bestämning är inte perfektionen utan improvisationen. Steg för steg försöker jag lossa bojorna och frigöra ett språk som ska förmå bära allt det jag ser och upplever. Ett språk som inte är ett system, inte beräknande eller konstruerat, utan ett flöde.

Mitt bildspråk är påverkat av filmen. Jag tänker mig bildrummet som en scen, ytan som en projektionsduk. Liksom filmkameran låter jag det som syns på duken laddas av det som ligger utanför bild. Collagets och montagets princip genomsyrar mitt måleri även då jag arbetar direkt inför ett motiv.

Ett reducerat landskap har tagit över måleriet och trängt ut referenserna till Rom – den stad som tidigare utgjort ett nav i min bildvärld. Det är ett landskap som är både min uppväxts skånska slätt med dess höga himmel och ett konsthistoriskt landskap, det som Caspar David Friedrich, Joseph Mallord William Turner, Carl Fredrik Hill och Claude Monet målat före mig. Ett romantiskt landskap pulserande av liv men barskrapat från detaljer. Ett inre landskap lika mycket som ett yttre. Måleriets landskap.

Kristoffer Arvidsson

 

FEM PORTRÄTT AV RAOUL WALLENBERG

Jag har tecknat Wallenberg i vardagliga ögonblick: som värnpliktig, på cykel, vid skrivbordet etc., utifrån bevarade fotografier som får en ödesmättad innebörd när vi läser dem utifrån vår vetskap om hans öde. Efter att ha räddat tusentals judar undan Förintelsen under sin tid som svensk diplomat i Budapest är hans öde efter den 17 januari 1945, då han arresterades av Röda Armen, okänt. Troligen fördes han till Moskva där han mördades. Sista spåret är från Lubjankafängelset sommaren 1947. I bilderna har jag låtit Wallenbergs gestalt omfamnas av svarta skuggor. Fotografiernas ögonblickbilder tolkas i improvisationer som understryker tidsavståndet samtidigt som de betonar att Wallenberg var en människa, som alla anda. Men en människa som tog sitt ansvar och fick betala ett högt pris för det. De tecknade porträtten är utförda i tusch på papper under 2010.

Raoul Wallenberg, permanent utställning, Mauermuseum, Museum Haus am Checkpoint Charlie i Berlin 2012.

 

S.P.Q.R.

Bokstäverna S.P.Q.R. – som är förkortning för Senatus Populusque Romanus (senaten och det romerska folket) – kan man se lite var stans i Rom. Förkortningen betecknade den romerska republiken och därefter det romerska riket under kejsartiden. Numera återfinns den på Roms stadsvapen. Jag har lånat S.P.Q.R. till titeln för denna bok med samlade teckningar och texter som alla kretsar kring mitt möte med Rom.

Efter en längre vistelse i Rom hösten 2005 har ”den eviga staden” utgjort ett kraftcentrum i mitt bildskapande, en tillsynes outsinlig källa för nya bilder. I början av 2010 bestämde jag mig för att tillfälligt bosätta mig i Rom, inte genom att fysiskt resa tillbaka utan genom att teckna. Resultatet är föreliggande bildserie. Det är inte så mycket Rom som fysisk plats som utgör ämnet för dessa bilder som föreställningarna om denna stad, mina och andras. Jag har om vartannat tecknat antika fragment, barockskulpturer, kyrkor och gatuliv. Rom är utgångspunkten, men i några av bilderna besöks andra platser som på olika sätt är förbundna med Rom, i mitt minne, genom människor eller historiska händelser.

Rom är en stad där döden är närvarande mitt i det pulserande livet. Mest extremt kommer denna dödskult till uttryck i vanitasmotiven i Santa Maria dell’Orazione e Morte vid Via Giulia. Roms historia är inte bara konstens utan också våldets. Konstnärerna har behandlat grymhet, krig och död, från etruskerna till Caravaggio och vidare till vår egen tid. Kristus död på korset är bara ett av otaliga martyrier som skildras i konsten i Roms alla kyrkor och museer. Mina bilder är också en form av vanitasmotiv som hyllar livet genom att teckna döden. Jag tecknar Rom som både ett mausoleum och en levande stad.

Kanske är Rom bara ett svepskäl för att få teckna, låta penseln sorglöst dansa över pappret. Platser liknar varandra, liksom människor. Ändå är varje plats och varje människa unik. Vad konstnären kan göra är att skapa bilder utifrån det han eller hon upplevt, bilder som förhoppningsvis väcker en genklang i betraktarens erfarenhet och blir stationer på vägen i hennes egen livsresa.

Förord till boken S.P.Q.R, opubliserat manus 2011. Delar ur teckningssviten publicerades i Divan 2011.

 

ROMBILDER

Trött på Rom reste författaren Rainer Maria Rilke till Borgeby slott, där han stannade under två månader sommaren 1904. I Rilkes poesi förekommer ofta änglamotiv. Änglar finner man även i Kristoffer Arvidssons målningar med motiv från Rom. Alltsedan en längre vistelse i den eviga staden hösten 2005 har han återvänt till Rom i sina bilder. Minnet av det umbriska landskapet, antika lämningar och kyrkofasader, liksom stadens många skulpterade änglar, tar gestalt i måleriet. Änglarna av da Montelupo, Bernini och andra skulptörer är överjordiska gestalter – både vackra och skrämmande påminnelser om en andlig värld, men också om kyrkans världsliga makt. Om sina bilder från Rom skriver Kristoffer Arvidsson: ”Jag minns himlen över den kokande staden på de sju kullarna, Berninis änglar på Ponte Sant’Angelo, Tibern grön och glittrande under mig, folkvimlet på Via del Corso, den ljumma kvällsluften under träden i Villa Borghese, höstens dånande störtregn, nattrafiken och de glimmande ljuspunkterna jag ser från luften när jag lämnar denna plats.”

Text till utställning på Borgeby Slott, Skåne 2010.

 

RESURREZIONE

Resurrezione är ett försök att se hur händelser och platser är länkade till varandra genom tid och rum. I målningar och teckningar har jag bearbetat kollektiva minnen och min egen känslomässiga respons på bilder. Det rör sig om ett berättande bildspråk som inspirerats av spelfilmens visuella narration. Resurrezione är inte så mycket namnet på en avslutad målning som en riktningsangivelse, innefattande ambitionen att skapa en komplex visuell gestaltning i måleriets medium, en bilddikt som likt en spelfilm i komprimerad form ska förmå gestalta en vision. ??Utställningens centrala verk – Resurrezione. Pier Paolo Pasolinis himmelsfärd – är tillägnat den italienske filmregissören som mördades i Ostia natten till den 2 november 1975. Hösten 2005 tillbringade jag två månader i Rom. Det var då precis 30 år sedan Pasolini mördades och hans minne hedrades på olika sätt. Kyrkorna och skulpturerna av Michelangelo, Bernini och Borromini, förstäderna och de unga männen som plockades upp av cirkulerande bilar i Villa Borghese om natten, himlen som speglades i Tiberns vatten, allt detta fick mig att tänka på Pasolini. Min upplevelse av Rom filtrerades genom Pasolinis filmer. ??Det enda sättet att befria mig från Pasolini var att måla honom. Men jag kunde inte göra mig en bild av Pasolini utan att också tänka på hans våldsamma död. Mordet föreföll vara inskrivet i Pasolinis öde redan från början. Men i sin konst överskrider han döden. Jag förstod att jag måste måla den döde Pasolini men återge honom livet, som Caravaggio gjorde i sin målning av Kristi uppväckande av Lasaros (Resurrezione di Lazzaro 1609) i regionmuseet i Messina på Sicilien. Jag målade Pasolini liggande på sin brits i bårhuset men samtidigt på väg att stiga upp mot evigheten, den skymmande himlen över Roms kyrkor och skitiga förstäder.

Text till utställningen Målningar och teckningar/Resurrezione, Galleri KC Göteborg 2010.

 

I EN ANNAN TID PÅ EN ANNAN PLATS

Det finns bilder som inte lämnar mig någon ro, fotografier av sedan länge passerade ögonblick som öppnar en kanal till en direkt beröring. Det kan vara fotografier tagna i ett avgörande ögonblick eller fotografier inför vilka vi som betraktare vet mer om det som ska ske än de människor som avbildas i dem. Det är fotografiets karaktär av avtryck av verkligheten som gör dessa bilder intressanta för mig i min strävan att närma mig och göra mig mer närvarande i världen.

Oförmågan att släppa vissa bilder är utgångspunkten för en serie tuschteckningar som är att beteckna som bearbetningar och improvisationer. Genom att teckna ställer jag mig i förbindelse med människorna i bilderna. Samtidigt rycks bilden ur sitt historiska ögonblick och förvandlas till en allmänning, en symbol eller metafor för något större.

Här finns en omedelbar beröring, vad Roland Barthes benämnde punctum, en reva i fotografiets kodade skikt, något som går förbi alla kulturella lager och träffar oss i vårt inre. Enligt Barthes framkallas denna beröring ofta av till synes perifera detaljer som omedvetet påminner oss om något. För mig kan det vara ett ansiktsuttryck, en handrörelse, en skugga.

Det som intresserar mig i fotografier av förflutna händelser, och som jag försökt förstärka i mina teckningar, är en ofta återkommande ambivalens mellan skräck och komik, som i fotografierna av Benito Mussolini och hans älskarinna Clara Petacci, tagna efter att de tillfångatagits och avrättats av partisanerna, för att sedan hängas upp i anklarna från taket på en bensinstation vid Piazzale Loreto i Milano. Bilderna förfärade mig men jag kunde ändå inte låta bli att fascineras av dem. Fotografierna var frånstötande men samtidigt komiska. Särskilt Mussolini själv förefaller uppblåst, som en karikatyr av den image han skapat av sig själv. I tecknandet tar jag mig in i bilderna, blir en av människorna i folkmassan. Jag ser blodet droppa från kropparna i solgasset.

Vad innebär det att se andras smärta? frågade Susan Sontag i sin bok Att se andras lidande. Från att tidigare ha ansett att bilder av lidande människor verkar avtrubbande på betraktaren ändrade hon här ståndpunkt och betonade möjligheten till beröring och identifikation. Det är också min utgångspunkt, dock i förening med en känsla av att aldrig komma människorna i bilderna nära. De förblir främmande för mig, som om jag betraktade dem på avstånd.

Att teckna innebär för mig att hugga ut historiska ögonblick ur fotografiets nedfrysning, lyfta upp dem, hålla dem i min hand, vrida på dem och betrakta dem ur olika vinklar för att på detta sätt lära känna den absurda tillvaro jag kastats in i. Det finns människor som vandrat här före mig. Situationer upprepas. Utan förvarning kan man ställas inför det fasansfulla. Vad skulle jag ha gjort i deras situation? Jag vänder tillbaka till historien för att dubbelexponera dess lämningar mot min egen tillvaro. Grundkonflikterna är de samma, även om de yttre villkoren skiftar.

I. Pojken i Warszawa (Warszawa 1943)
Sakta väcktes insikten om vart de deporterade skickas. Invånarna organiserade ett desperat uppror som för att insistera på sin mänsklighet. 1943 utrymdes allt och ghettot förstördes. »De judiska kvarteren i Warszawa existerar inte längre», löd rubriken på rapporten författad av SS-general Jü?rgen Stroop. I materialet fanns ett fotografi som blivit berömt. Bildtexten löd: »Tvingade ut ur sina hundhålor». Min blick dras till den försvarslöse pojken som håller upp händerna över huvudet. Vad känner han? När jag tecknar bilden är den inte historisk. Den är ett outhärdligt nu.

II. Deportation (Warszawa 1943)
Hopträngda mellan två tyska soldater skrider de fram längs gatan. Den lilla flickan mitt i ett steg. Några med händerna över huvudet. Tätt sammanträngda bildar de en enda kropp i rörelse mot sin egen undergång. Bakom dem är himlen förmörkad av rök från alla bränder. Husen står som spöklika skärmfasader omkring dem.

III. Du är en av dem (Rom 1944)
Allting vände så snabbt. Översittarna var plötsligt de jagade. Det uppdämda raseriet fick sitt utlopp. Kollaboratörer och fascister identifierades. Kanske förtjänade de den behandling som skulle komma. Ändå kan jag inte undgå att känna ett sting av medkänsla inför dessa bilder av de jagade, misshandlade och dödade. Någon säger: ”Men jag är oskyldig.” Men det tjänar ingenting till att be om nåd.

IV. Hämnden (Rom 1944)
Likt solstrålar träffar gallret en utpekad kollaboratör som störtats i gatan. (Jag tänker på barockens gyllene strålar.) Över marken ligger fotografier ur den hemliga polisens akter utkastade. Allting faller samman. Det gamla måste raseras. Ingen nåd får visas de forna förtryckarna. Nu är det slut på ert kejsardöme. Kristus sade: »Men många som äro de första skola bliva de sista, och många som äro de sista skola bliva de första.» (Evangelium enligt Matteus, 19 Kapitlet).

V. Hängning om morgonen (Ivrea 1944)
Solen har just stigit upp. En yngling hänger från en träställning med en skylt om halsen. »Aveva tentato con le armi di colpire la decima» (Han hade med vapen försökt såra den tionde). Ingen nåd mot partisaner, inte ens om de knappt fyllt tjugo år.

VI-VII. Häng dem högt/Fallna ledare (Milano 1945)
Mussolini och hans älskarinna hänger upp och ned från taket på bensinstationen vid Piazzale Loreto. Solen gassar. Stämningen är hätsk. De liknar fladdermöss, de upphängda störtade ledarna. En komik i det avskyvärda. Vart tog er storhet vägen? Blåslagna, blodiga, uppblåsta. Två ihopsjunkna säckar. Kroppar utan medvetande. Ni fick vad ni förtjänade. Men är det ändå inte två människor?

VIII. Baker (Bikiniöarna 1946)

Ett ljus lyser upp i mörkret. Tryckvågen stöter över vattnet. I centrum står dödspelaren kvar som en grotesk förstenad gestalt. Skådespelets förhäxande skönhet. Vetskapen om att alla som ser denna synbild är dömda.

Text till en serie tuschteckningar publicerade i Ord & Bild nr 5 2009.

 

MÅLNINGAR OCH TECKNINGAR

Mitt konstnärliga arbete utgår från ett behov att bearbeta visuella intryck från min omgivning liksom från massmediernas bildflöde. Det finns bilder som inte lämnar mig någon ro, fotografier av sedan länge passerade ögonblick som öppnar en kanal till en direkt beröring och kan bilda grunden för en ny bildberättelse.

Mitt måleri relaterar också på olika sätt till film och filmiskt bildspråk, gällande format, beskärning, blickriktningar, ljussättning och färgskala. I några fall finns direkta citat ur filmer. Men stillbilderna rycks ur sitt sammanhang, transformeras och kombineras med andra bildelement. Jag föreställer mig att jag har något att lära av filmskapare som Antonioni, Bergman och Tarkovskij, och att deras filmer egentligen handlar om måleri, det vill säga om färg och ljus.

I målningar från senare tid har jag börjat kombinera filmreferenser med arkitektoniska strukturer. Arkitekturen använder jag mig av dels därför att jag rent formellt behöver något som kan bilda rumsligheter, dels därför att en viss idé om modernitet, som intresserar mig mycket och som hänger samman med både filmen, fotografiet och den 1900-talshistoria jag bearbetar i mina bilder, så tydligt kommer till uttryck i den moderna arkitekturen.

Arkitekturen kan användas som scen. Det finns ett begrepp inom filmen som också är relevant för mitt måleri, mise-en-scène, som syftar på det som iscensätts framför kameran. Jag skapar ett scenrum där jag placerar in karaktärer. Under arbetets gång ändrar jag färger och ljus, lägger till eller tar bort, beskär och så vidare. Det är en arbetsprocess som liknar både filmens iscensättning och postproduktion.

Teckningen är mitt viktigaste instrument för att pröva och utveckla bildidéer. Motivet är endast utgångspunkten för en bild som måste födas i tecknandets handling. Någon fullständig kontroll över processen tillåts inte eftersom jag vill kunna överraskas. Med detta arbetssätt händer det att bilden på ett förvånande sätt stämmer överens med verkligheten eller med en känsla jag har. Kanske för att bilden framkallar denna verklighet och denna känsla snarare än att återge dem. Bilden tar form på sina egna villkor utan att begränsas av en på förhand fastställd mall. Lusten finns i detta överraskningsmoment.

Text till utställning på Galleri Anemona, Arkhyttan 2009.

 

NOIR

I min konst gestaltar jag människans förhållande till sin omgivning. Människorna i mina bilder är inskrivna i arkitektoniska strukturer eller färdas i maskiner som helt förändrar deras uppfattning av världen. Det är artificiella miljöer där naturen bryter in genom ljuset och väderleken. Spåren av civilisationen finns där, med bilvägarna som skär genom landskapet. Jag har också intresserat mig mycket för film och filmens berättande och försökt föra över det till måleriet. Genom att sammanfoga flera bildelement i en bild har jag försökt åstadkomma en filmisk berättelse. Teckningen är en central del i mitt konstnärskap, ett sätt att förhålla sig till omvärlden och bildflödet som omger oss. Jag arbetar med oljemåleri, akvarell, teckning samt grafik och foto.

Text till utställningen Noir, Bezdomny, Göteborg 2008.